The Lord of the Rings Trilogy - The Tower of Orthanc Environment

Påtvingande över länderna som en mörk jätte; en ensam gestalt av dominerande storlek, slående vördnad och förundran över både dess syfte och konstruktion, stod det oefterhärmliga tornet: Orthanc.

Stående i mitten av Ring of Isengard stod ett stort stentorn av polerat svart. Orthanc-tornet, hugget ur en monolit av mörk klippa för århundraden sedan av konsten som sedan länge glömts bort, stod skarpt och hårt mot ett fält av gröna träd och skyhöga snötäckta berg. Under de avtagande åren av den tredje tidsåldern var det hem för trollkarlen Saruman, och i dess mörka kammare tillbringade han sina dagar med att studera fiendens vägar, för att han bättre skulle förstå och till slut besegra honom. En Palantír Saruman höll; en av de gamla seende stenarna i Númenor. Många långa timmar tillbringade trollkarlen med att stirra in i denna magiska sfär, titta på Sauron, tro sig vara klok och mäktig och motståndskraftig mot sin fiendes anordningar. Men i sanning ledde Sarumans egen stolthet och dårskap honom villigt i Saurons fälla, för han blev förälskad i Mörkerherrens konster och längtade efter hans makt.

Genom stenen vreds hans sinne tills han blev en vasall av Mordor, och Orthanc, en gång en plats för lärdom och skönhet, plundrades av orcher, nu en plats för skräck. Borta var träden; tinder för att mata industrins eldar som brann i gropar runt tornet, och slätterna inom den ringmärkta muren var en bränd ödemark av aska där arméer borrade och marscherade i förspel till att kriga mot dem som Saruman en gång utnämnde till vänner.