Total War Saga: Thrones of Britannia - PC

En saga om Total War™: Britannias troner

Året är 878 e.Kr. och den kämpande engelske kungen Alfred den store har genomfört ett heroiskt försvar i slaget vid Edington och stoppat vikingarnas invasion. De nordiska krigsherrarna har blivit tuktade - men ännu inte krossade - och har slagit sig ner över hela Storbritannien. För första gången på nästan 80 år är landet i ett bräckligt tillstånd av fred.Överallt på denna ö med scepter känner kungarna av England, Skottland, Irland och Wales att en tid av förändring närmar sig; en tid av möjligheter. Det kommer att finnas fördrag. Det kommer att bli krig. Det kommer att ske ödesdigra händelser som blir legendariska, i en saga som kartlägger uppkomsten av en av historiens största nationer.Kungar kommer att resa sig. En kommer att härska.

Thrones of Britannia är ett fristående Total War-spel som utmanar dig att skriva om ett kritiskt ögonblick i historien, ett ögonblick som kommer att definiera framtiden för det moderna Storbritannien. Med tio spelbara fraktioner måste du bygga och försvara ett kungarike till anglosaxarnas, de gaeliska klanernas, de walesiska stammarnas eller vikingarnas ära. Skapa allianser, hantera spirande bosättningar, samla arméer och ge dig ut på erövringståg över den mest detaljerade Total War-kartan hittills.

Välj din strategi
Den stora kampanjen erbjuder flera vägar till en ärofull seger; expandera ditt territorium aggressivt med vapenmakt, skaffa dig rykte genom byggnation, avancerad teknik och inflytande, eller slutför en serie unika mål baserade på din valda fraktions historia. När du är klar kan du förbereda dig på en stor utmaning i slutet av spelet och det slutliga, ultimata segervillkoret.

Utforska och erövra de brittiska öarna
Från de snöiga högländerna i Skottland till fruktträdgårdarna och ängarna i Kent, skingra krigsdimmorna och avslöja det anglosaxiska Storbritanniens omfattning. Olika städer och landsbygdsmiljöer inspirerar till en mängd olika slagfältsmiljöer. Experimentera med de strategiska möjligheter som erbjuds av nyligen intagna mindre bosättningar. Stryp dina fienders handelsrutter och lura ut dem från starka, försvarbara positioner.

Vikingakrigsherre eller anglosaxisk kung, definiera din legend
Varje grupp ställs inför en rad unika händelser och dilemman, ofta baserade på autentiska historiska händelser och problem från den tiden. Ge dig ut på vikingaexpeditioner, hantera den anglosaxiska bondeekonomin, varje fraktion känns och spelar på olika sätt. Skapa unika roller för din kung och dina adelsmän, anpassa deras inflytande genom att göra meningsfulla val om deras utveckling och avgör hur deras berättelse kommer att utvecklas.

"Klassiskt" Total War-spel förfinat
Innehåller många uppdateringar av kärnmekanismerna i Total War - som provinser, politik, teknik, rekrytering, dilemman och mycket mer - utformade för att göra din upplevelse mer uppslukande och mer meningsfull.

Spelbara fraktioner, kulturer och kungar:
Thrones of Britannia kommer att innehålla tio spelbara fraktioner från fem kulturer, med en sammanfattning nedan.

De anglo-saxiska rikena - West Seaxe och Mierce
När det romerska styret i England upphörde bildades nya kungariken av germansk härkomst i de grevskap som idag är kända som Northumbria, Mercia, Wessex, Essex, Sussex, East Anglia och Kent. Folken i dessa regioner kom tillsammans att kallas anglo-saxerna.

Västsaxen
Fraktionsledare: Kung Alfred
Som det dominerande anglosaxiska riket i södra England utgjorde styrkorna i West Seaxe - eller Wessex på modern engelska - öns främsta motstånd mot den stora hedniska arméns intrång. Från huvudstaden Winchester erövrade Wessex landområden i Surrey, Sussex, Kent, Essex och till och med Mercia. Alfreds envisa försvar mot den danska invasionen lade grunden för Wessex att för första gången förena England under en härskare år 927 e.Kr.

Mierce
Fraktionsledare: Ceowulf
Från sin huvudstad Tamworth styrde kungarna av Mierce - nu kända som Merica - det område som nu är känt som Midlands. När Mierce var som störst sträckte det sig från Northumbria i norra England till Kent, Sussex och Wessex i söder. År 877 e.Kr. erövrade den stora hedniska armén den östra delen av riket och bildade Danelagen, eller Östengland.

Gaelerna - Mide och Circenn
Den gaeliska kulturen utvecklades ursprungligen på Irland, där samhället byggdes upp kring ett system av klaner och hövdingar. De plundrade och bedrev handel med romerska bosättningar och år 878 e.Kr. hade de expanderat från Irland till att befolka stora delar av Skottland.
I samband med vikingarnas intåg bosatte sig några plundrare i de gaeliska länderna och blev de nordiska gaelerna. De skotska gaelerna absorberade pikterna och bildade kungariket Alba - vilket i princip blev startskottet för det moderna Skottland.

Mide
Fraktionsledare: Kung Flann Sinna
Mide ligger i hjärtat av Irland. Inte bara geografiskt, utan även politiskt, intellektuellt och andligt. Många höga kungar har rest sig från Mide, och dess nuvarande härskare, Flann Sinna, strävar efter den titeln.
Med många andra irländska fraktioner i närheten har Mide möjlighet att föra samman de olika klanerna och inleda en era av irländskt välstånd. Men hoten är aldrig långt borta... vikingarna från Dyflin har slagit sig ner i öster, och deras makt och inflytande växer. Kommer Mide att kämpa för att bevara den oroliga freden? Förena klanerna i ett krig mot de nordiska nybyggarna? Eller hitta någon annan väg till överhöghet?

Circenn
Fraktionsledare: Áed mac Cináeda
Circenn var ursprungligen piktisk, men blev med tiden alltmer influerad av gaelerna och andra folk när de drevs bort från de obevekliga vikingatågen. År 878 e.Kr. upphörde vikingarnas invasioner, men Circenns problem var långt ifrån över. Även om hon hade ett fast grepp om Skottlands östkust fanns det fortfarande många hot - både inom och utanför landet.
Scoan, Circenns huvudstad, var en gång hem åt den legendariska Ödets sten, som sades skänka gudomlig styrka åt hennes folk. Var stenen nu finns är ett mysterium, men om ledtrådar kan hittas skulle det säkert vara ett äventyr värt att ge sig ut på...

Walesarna - Gwined och Strat Clut
De walesiska kungadömena härstammar från de keltiska britterna som ockuperade en stor del av ön Storbritannien från järnåldern till och med romaniseringen under det första århundradet.
Ironiskt nog härstammar termen "walesare" från den anglosaxiska termen för utlänning, "wealas", som de använde om de infödda britterna. Anglosaxarna blomstrade och många av de gamla bretonska kungadömena började försvinna.

Gwined
Fraktionsledare: Kung Anaraut
Folket i Gwined har vissa anspråk på titeln "sanna britter", efter att ha drivits långt västerut av inkräktare som nu kallar sig "engelsmän". Walesarna i Gwined var kända både för sina bardiska konster och sin skicklighet med långbågen och blomstrade under Rhodri Mawrs ledning.
Rhodri höll Gwined i stort sett fritt från vikingar och andra inkräktare samtidigt som han utvidgade dess gränser. Nu är han borta och hans land är uppdelat.

Strat Clut
Fraktionsledare: Run
Strat Clut är ett kungarike i Gamla Norden som kan spåras tillbaka till det femte århundradet och de keltiska britterna. Riket var tidigare baserat på fästningen Alt Clut men drevs ut av en vikingainvasion 870. Den nuvarande kungen Artgal togs till fånga och dödades enligt uppgift under mystiska omständigheter. Riket ombildades längre in i floden Clydes dalgång under ledning av hans ende son Run.

Den stora vikingaarmén - Northymbre och East Engle
År 865 e.Kr. ledde Ragnars söner den stora vikingaarmén och landsteg i East Anglia. Under de kommande 15 åren rörde sig vikingarna överallt, från Wessex till Clyde, erövrade städer, vann segrar och led sina nederlag fram till slaget vid Edington år 878, där ledaren Guthrum mötte sin motståndare i den unge kung Alfred och hans västsaxiska armé. Hans styrkor besegrades på slagfältet och retirerade i oordning till en närliggande fästning. Alfreds män var så lyckligt lottade att de tog upp jakten och belägrade fästningen. Efter fjorton dagar av svält kapitulerade inkräktarna.
Enligt kapitulationsvillkoren döptes Guthrum till kristendom och han och hans män fick återvända till East Anglia och bosätta sig där - förutsatt att de höll fred med Alfred, förstås.
Vikingarna är besegrade, men aldrig förödmjukade, och de sjuder av ett allt uppslukande raseri. Man burar inte in vargen utan att det får konsekvenser...

Northymbre
Fraktionsledare: Guthfrid
När vikingarna anlände till Northumbria år 867 e.Kr. tog de staden York - eller Eoferwic, som det hette - som sitt fäste. Och vilken bastion det var, med sina formidabla romerska murar som fortfarande står starka 700 år senare. Kung Aelle av Northumbria försökte ta tillbaka staden från danskarna, men tillfångatogs under anfallet. Som hämnd för att Aelle hade avrättat sin far gjorde Ragnars söner ett exempel av honom genom den fruktansvärda blodörnsritualen.
Northumbria förblev under vikingarnas kontroll och efter slaget vid Edington och det efterföljande fördraget i Wedmore marscherade en del av den stora vikingaarmén tillbaka till Northumbria för att bosätta sig under Alfreds fred.

Östra Engle
Fraktionsledare: Guthrum
East Engle, som utgör huvuddelen av Britannias sydöstra kust, var utgångspunkten för den stora vikingaarméns invasion och den region där många av dess krigare bosatte sig efter slaget vid Edington. Under den danske ledaren Guthrums styre (eller Æthelstan, för att använda hans adoptivnamn av Alfred) skulle området i slutändan bli känt som Danelagen.
Ändå finns en viss kampvilja kvar hos danskarna i East Engle. Man kastar inte av sig ärans mantel och blir en landsman över en natt.

De vikingatida sjökungarna - Dyflin och Sudreyar
Efter nästan ett århundrade av upptrappade räder lämnade vikingarna en outplånlig stämpel på Britannia och förändrade dess historia för alltid. Inte minst kulturellt, eftersom många mindre grupper av vikingar hade bosatt sig på öarna innan Alfred besegrade den stora vikingaarmén.
Dessa mindre grupper bytte en tillvaro med ständiga konflikter mot ett nytt liv i Britannia, där de grundade sina egna små furstendömen, gifte sig med varandra och till slut blev en del av det brittiska livets varp-och-väv. Denna blandning av kulturer, som är så symbolisk för den brittiska historien, bidrog till att skapa den rika smältdegel av attityder, övertygelser och språk som har gjort öarna och deras folk så unika.
Vissa vikingar blev dock aldrig riktigt bofasta; deras planer var större, deras hunger efter erövring och storhet osläckt. Dessa sjökungar skulle fortsätta sitt krigiska arbete utan att bry sig om några dekret från Englands uppkomling till härskare...

Dyflin
Fraktionsledare: Bardr
Dyflin var en stor hamnstad på Irlands östkust och platsen för Britannias största slavmarknad. Staden ockuperades av vikingar och styrdes fram till 873 av vikingafursten Imar, som ofta förknippas med Ivar the Boneless, en son till den legendariske vikingakrigsherren Ragnar Lothbrok. Vikingarna hade övervintrat där så tidigt som 840 e.Kr., så deras anknytning till regionen hade varit långvarig, och med tiden började deras seder få en mer gaelisk prägel när den långsamma integrationsprocessen tog sin början.
År 878 e.Kr. var emellertid Imars son Bardr fast etablerad på tronen. Skulle denna ambitiösa vikingahärskare försöka sluta en varaktig fred med de omgivande gaeliska fraktionerna? Eller återvända till Ragnars väg och fortsätta med blodsutgjutelse och dominans? Det är svårt att ignorera kallelsen från ens krigarblod ...

Sudreyar
Fraktionsledare: Eirik
Väster om Alba ligger Sudreyar, de södra öarnas kungarike. Dessa utspridda öar, som består av de södra Hebriderna, var glest befolkade och eftersom de fick utstå hela det atlantiska vädret var de inte lämpade för de mindre hårdföra.
I likhet med stora delar av Britannia fick dessa öar alltmer kontakt med vikingar från 800-talet. Före denna period utgjorde de en del av det gaeliska kungariket Dalriada, tills de föll under vikingarnas kontroll. Under nästa århundrade fick den skandinaviska ockupationen en tydlig gaelisk prägel (och vice versa), särskilt efter 872 e.Kr. då Harald Hårfager blev kung av Norge och hans tidigare motståndare strömmade till området.
Sudreyaröarna är materiellt fattiga, men erbjuder en utmärkt bas för dem med nautiska böjelser, och är en perfekt mellanstation för plundrare och upptäcktsresande.